Varmt välkommen till ghettot

Någonting, en högre makt, tycks alltid vilja hindra mig från att åka. Den här gången var flygbolagen tvungna att övervinna strejk, terrorism och snöoväder. Men jag lyckades till slut komma iväg. Lite extra visiteringar får man räkna med i dessa tider. Ganska jobbigt eftersom jag är kittlig. Sedan har vi tullen i USA.
 
– Du åker hit ungefär en gång om året du tydligen. Vad är det du gör då?

Benkoll har de och visar det gärna.

När all pärs var avklarad såg jag på håll en lite ihopsjunken kille iförd säckiga, pixliga citycamobrallor och en flummig sherpa beanie stå och hänga för sig själv. Jag gick fram till honom och fick världens bamsekram.

– Åh, vad kul att du äntligen är hääär!

Eric fucking Blayne i egen hög person. En hippieliknande typ med burrigt skägg, faktiskt nästan lite stjärtig till sättet.
 
– Hur gick resan?
– Jotack, riktigt smidigt. Tullen är ju alltid nervöst, hehe, men här är jag nu!
– Morsan står där ute, hon skjutsar oss.

En mycket barsk dam med långt, vitt hår och trist uppsyn satt i framsätet på den bil jag hoppade in i. Hon vände sig mot mig så mycket hon orkade.

– Jaha, vad var det du hette då? Jag heter Mary.
 
Bred, släpig sydstatsdialekt och inte ens en skymt av ett leende. Hon startade bilen.

– Hur gick resan? frågade Eric igen.
– Eeeh, bra.

Jag skruvade lite på mig och satt sedan tyst där i baksätet medan jag försökte bilda mig en uppfattning om Baltimore. Fult fult fult så långt ögat nådde. På jobbet hade de skrattat åt mig när de hörde att jag skulle åka dit.

Väl framme vid huset möttes jag av en högljudd och pigg pappa med grått, yvigt skägg och dennes lilla ettriga hundjävel som jag direkt blev utskälld av.

– Nej! Be nice! Nu får du gå och lägga dig, serru. Gåååå och lägg sig!
– Aooooooouuuuu.

Den halvblinda jycken krympte i storlek, gled skamset in i sin bädd och höll därefter käften. Vilket mottagande. Och värre skulle det bli.