Helyllekille eller Ted Bundy?

Den 24 april 2009 skrev jag: ”Jag är så trött på language exchange.” Detta uttalande får jag nu lov att äta upp. Med ketchup. Jag har träffat en helt underbar amerikansk kille där. Svenskättling och allt. Han hade till och med sökt till dokusåpan Allt för Sverige.

Efter endast åtta mail frågade han om vi skulle ta en pizza i New York. Detta utökades till att han erbjöd mig att bo hos honom i Connecticut, kanske hälsa på i hans stuga och göra en liten miniroadtrip i norra USA. Så nu ska jag göra det! Jag har alltså aldrig träffat karln i fråga och han har ingenting med tv-spelscommunityn att göra.

Min brorsa kommenterade det hela tämligen iskallt:

– Pjaa, om man bor med amerikaner… Det är ju lite som att slå en tärning. I nio fall av tio är det lugnt, men rätt var det är blir man helt enkelt styckmördad.

– Okej, fast jag har googlat honom och det otäckaste jag kunde hitta var att hans föräldrar är republikaner och att hans mamma har gått i spetsen för en kampanj som försökte förbjuda en ungdomsroman där ordet ”shit” ingick från att användas i skolundervisningen.

– Jaha, där ser man. Vi ses väl när du kommer hem i en svart sopsäck då.

Han har verkligen känsla för uppmuntrande snack, min käre bror. Men ni då, ärade läsare, visst inser väl åtminstone ni att det här kommer bli FUCKING AWESOME?! 🙂

Ska göra New York osäkert hade jag tänkt

I år var det lite osäkert om jag skulle kunna resa till USA, faktiskt den osäkraste gången, om man kan säga så. Men mirakulöst nog löste det sig och nu tänkte jag låta er få veta hur.

Eric hade förstås bönat och bett, krälat i stoftet samt gjort bort sig för halva Facebook för att försöka övertala mig att bo hos honom igen. Som ni säkert förstår fanns det ungefär ingenting på denna jord som skulle fått mig att acceptera erbjudandet. SÅ viktigt var det inte att komma iväg till Staterna.

Om man räknade bort de värsta dårfinkarna återstod bara en enda person: Ralph, killen från New York, mannen som kan, citat: ”parta röven av varenda jävel på PowerCon any day”. Problemet var bara att jag inte känner honom så väl. Varje gång man pratade med honom nämnde han att jag var välkommen men därefter loggade han av och försvann i veckor. Sedan måste jag motvilligt erkänna att jag är lite rädd för honom. Särskilt efter att han förklarat att hans coolaste upplevelse i livet var när han tog ecstacy och glodde på en solnedgång och att han föredrar katastrofer framför tristess.

Podcastkillen var inte något alternativ. Efter att han på en chatt gnällt i två timmar över att hans pappa, som han bor hos, rökte sönder både sina och hans lungor och sagt: ”Jag vet vad f*tta betyder på svenska!” en gång för mycket, avgjorde jag att det vore ännu värre att bo där än hos Eric.

Ett mycket väl genomtänkt mail till Ralph författades så. Nästa dag, inget svar. Tre dagar senare, inte ett knyst. Jag trodde det var kört då jag äntligen fick en poke på FB. ”Hej, hur är läget?” försökte jag ynkligt. ”Hej! Det är skitbra, jag har fått nytt jobb! Bla bla bla… Förresten, du kan krascha här, inga problem! Jag vill jättegärna hänga, stanna så länge du vill, fan, kom till nyår vettja!” *Poff!* så var han borta igen.

30 december är en väldigt populär dag att flyga vilket innebär att biljetterna tar slut på löpande band. Detta medan du sitter och käkar middag och funderar på hur länge du kan stanna hos en kille i New York du har träffat två gånger i hela ditt liv. Det fick bli 16 dagar. Jag kände den där lite kallsvettiga men upprymda känslan jag alltid får när jag tryckte på bekräfta-knappen på resebyråsajten.

Mitt program ser nu ut så här: 30 december – 5 januari ska jag vara i New York. 5 – 8 januari är det PowerCon (tv-spelsmusiknördfestival) nere i Washington DC. 9 – 15 januari… ja, detta kräver ytterligare en förklaring. Som jag elakt nog tänkte spara till nästa blogginlägg!